onsdag 19 februari 2014

Suffering from a severe case of Book Hangover

  Jag vet inte om jag nämnt det tidigare, men jag har under de senaste veckorna läst The Fault in Our Stars av John Green. Många av er har säkert hört talas om den boken, New York Times #1 bestseller, ska bli till film i sommar och så vidare. Den berättar historien om sextonåriga Hazel som har diagnosen cancer, en sjukdom som hon vet att hon kommer att leva med tills hon dör, vilket antingen blir förr eller senare. När Hazel genom en suport group träffar Augustus Waters förändras hennes liv rätt brutalt. Det handlar om kärlek, livet, döden "and the people caught in between" för att citera författaren Markus Zusak som skrivit en kommentar på bokens knallblå baksida.
  I förmiddags läste jag den sista av de 313 smärtsamt vackert skrivna sidorna. Redan innan jag började läsa visste jag att det var en gråtbok, och ungefär halvvägs igenom råkade jag läsa en spoiler på tumblr (damn that website), så jag visste vad jag var på väg mot. 
  Men trots litervis med tårar tycker jag inte att det är en ledsen bok. Den är sorglig, men den är inte sådär överdramatiskt ältande när det kommer till sorg som man kan stöta på ibland. Den är verklig. Det är nog det som berörde mig mest, det verkliga i att sjukdomen bara är där, den kommer inte att försvinna. Sorgen är där, hela tiden. Livet för alla andra går vidare av sig självt även när någon dör. Boken fortsätter mycket längre än den skulle ha gjort om jag hade skrivit den. 
  På framsidan står en kommentar från Jodi Picoult. "Electric... Filled with staccato bursts of humor and tragedy". Så är det verkligen. Likväl som jag har gråtit har jag också skrattat. Varit arg. Nykär. 
  Så nu sitter jag här på andra sidan boken och känner mig sådär tom som man gör när man har läst ut en bok eller tittat färdigt på en tv-serie som riktigt etsat fast sig i hjärtat på en. Det känns liksom inte helt okej att börja läsa något nytt på en gång, den här historien måste få hänga kvar i luften ett tag. Lägligt nog för min del så har jag delat denna läsning med den förtjusande unga damen Tove i min klass, hon läste ut den innan mig. Nu kan vi äntligen prata om den ordentligt. Det är bra, att få ventilera sina känslor lite. 
  Boken kommer som sagt även att bli film snart. 22:a juni har den premiär i Sverige, om jag inte minns fel. Jag hade hållit mig ifrån att titta på trailern fram tills i eftermiddag. Då grät jag ännu mer.
  Men jag rekommenderar alla att gråta till denna bok, verkligen.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar