Meningen med livet

  Så som det alltid blir, så är det nu. Mellanlandningsfasen i föräldrahemmet, att sitta i trädgården och dricka kaffe samtidigt som huvudet snurrar och allt en kan tänka på är att det finns ett stort vakuum i magen där så många självklarheter nyss bodde. Mitt första år på Skurup mynnade ut i en lysande Ransäterstämma. Precis så som den ska vara: den bästa musiken i världen, fåniga vänner och att dansa till klockan sju om morgonen för att sedan stappla till tältet och titta på en glittrande spegelblank Klarälv på vägen. 

  Det är tur att vi har Ransäter, konstaterade vi när vi satt i bilen på väg dit på fredagseftermiddagen. Annars skulle en ju aldrig stå ut med att lämna Skurup. Vi fasade alla för söndag. 

  För visst gjorde det ont att åka från Skåne. Nog för att jag kommer att komma tillbaka till hösten igen, men två tredjedelar av Svea rikes gulligaste klass kommer inte att göra det. Vi kramades och grät och torkade tårar mellan varven, och helt plötsligt satt vi i bilen mot Värmland med peppen på topp. Så kom vi dit och levde lyckliga i två euforiladdade dygn. 

  "Jag har nog aldrig sett Petra såhär glad" var det någon som sa. Det stämde nog. Alla mina favoriter var ju på samma ställe samtidigt, det har ju faktiskt aldrig hänt förut. 

  När allt blir såhär hjärtskärande får en se till att trösta sig med att Sveriges (och Danmarks) folkmusikcommunity är så himla litet att vi kommer alla att stöta på varandra titt som tätt, vare sig vi vill eller inte. Men det är såklart att jag ångrar att jag inte tog vara på tiden mer, spelade mer tillsammans. 

  Men vi har tid kvar, en annan gång. ♥